Syns du inte, finns du inte?

Idag var jag inbjuden (som föreläsare) för att diskutera vikten av ditt personliga varumärke för att lyckas som entreprenör och företagsledare. I dagens uppskruvade mediebrus riktas allt strålkastarljus på ett företags VD, snarare än på företaget i sig själv, när media rapporterar om bolaget. Och visst blir det skevt ibland. Det var som någon uttryckte det: "ett företags VD är aldrig lika skicklig som tidningarna uttrycker sig när bolaget går bra, men heller aldrig lika usel som rubrikerna skriker när bolaget går dåligt”.

Betydelsen av ett personligt varumärke får mig att fundera på de nya krav som ställs på författare. För visst kan man säga att författarskapet är en typ av entreprenörskap. Historiskt har vi en bild av författaren som en isolerad, eftertänksam och reflekterande person. Någon som arbetar i ensamhet och inte gör särskilt mycket väsen av sig. Den bilden har förändrats radikalt de senaste åren. Dagens bästsäljande författare är allt annat än introverta ensamvargar. Numera ackompanjeras de flesta boksläpp med hemma-hos-reportage, morgonsoffor, förtroliga intervjuer och obligatorisk närvaro på kändisfester. Många av dagens storsäljare har blivit opinionsbildare och tycks ha synpunkter på det mesta i samhället, alltid redo att ge en kommentar om en journalist ringer. Allt enligt mottot: syns du inte, finns du inte.

Utvecklingen är förstås både på gott och ont. Har det blivit viktigare för en författare att synas i rätt sammanhang, och tillräckligt ofta, än att fokusera på själva kärnan i författarskapet, på skrivprocessen? Måste en framgångsrik författare vika ut sig i media för att lyckas nå ut till allmänheten? Är det som många har skrivit i forumet att den som har flest vänner och får mest uppmärksamhet som kommer längst? Vad tror du?