Jag kom i mååååål!

Publiken fanns där, vädret var perfekt och vätskekontrollerna noga utplacerade. Nej, det fanns ingenting att skylla på. Och jag lyckades ju komma i mål till slut (4h 27min).

Men faaaan vad jobbigt det var! Drygt 42 km på asfalt...

Den första halvan gick ganska bra på 1,56h, dvs i god tid för att klara 4h-gränsen. Men där någonstans började bli tungt. Med ren viljestyrka slet jag mig fram till 3 mil på ungefär samma tid. Sen var det ridå ner! Benen vägrade lyda mig och det kändes som någon bytt ut mina spiror mot två krampande cementgrisar. Sista milen blev 1h 30min lidande...

Det var först när jag på något sätt lyckads klampa in på Stadion som jag vågade tro att jag faktiskt klarat det! Vilken underbar känsla!!

Nu är det söndagsmorgon. Benen är fasligt stumma. Och hela kroppen ömmar. Men vad gör det - jag har ju faktiskt sprungit Stockholm Marathon!