lördag 22 januari 2011

14 kg tyngre

Får ibland fråga om jag inte kan visa någon "före-bild" på mig själv. Sanningen är att jag inte har så många (tror jag medvetet undvek kameran tidigare). Här kommer iaf en som togs någon gång 2000. Kanske inte är så tydligt på bilden men kan lova att midjan var betydligt bredare än vad den är idag...

17 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Ola! Jag är 168cm lång och vägde 59 kg
Innan jag började med GI. För 13 år sedan var jag elitsimmare och vägde ca 50 kg, men efter det fick jag barn och blev ensamstående och nu har jag ett stillasittande jobb och lite tight ekonomi för att gå på gym, så jag tränar hemma, eller ute, tex m vagnen. I våras sprang jag varje dag ca 5km, gjorde yoga och ca 40 upphopp/ morgon. Men nu under vintern har det inte blivit någon löpning alls,förrän nu när isen smält lite. Jag har degat ihop helt och hatar min kropp, jeansen sitter som korvar och allting pyser över, och när jag springer nu känner jag mig som en
flåsande val. Jag tycker att jag ventilerar dåligt och att hjärtat accelererar, och det verkar som om jag bara aldrig blir bättre. Jag tycker att jag alltid
mått ganska dåligt av potatis och pasta så detta
känns fint och jag tycker att jag mår bra, och jag kanske har
gått ned i vikt men jag har ingen våg- så jag kikar bara i
spegeln och INGET händer!

Anonym sa...

Förlåt, Det där gick iväg innan jag hann klart. Det jag ville fråga var, vad kan jag göra, tror du, utan att du såklart vet så mycket som kanske skulle behövas? jag äter enl fas 1 och 2 lite blandat efter hur stressad jag är på jobbet och äter nog för sällan. Tusen tack på förhand, Maria

Suzan sa...

du e sååå snygg!!

Sari Hänninen sa...

Hej Ola!
Jag har precis läst din bok Gå ner i vikt - och jag vill bara tacka dig för en fint skriven bok. Den är precis som jag vill ha den. Positiv och neutral i tonen, informerande - utan pekpinnar, gott om tips och idéer för att själv kunna bli "Gi-expert".
Jag har läst lite om LCHF och även Sanna Ehdins böcker, och måste bara medge att din bok känns helt rätt.

Ola Lauritzson sa...

@Maria, tack för du delar med dig. Först och främst vill jag att du ska bli av med din "viktstress", intressant nog verkar det gå lättare att hitta formen då. Acceptera att det tar lite tid. Och se till att inrätta tydliga rutiner:
1. Exakta tidpunkter när du ska äta
2. Hoppa inte över måltider, och slarva inte med frukosten (som ska göra dig rejält mätt)
3. Bestäm dig för att "göra något" i träningsform varje dag. Hemma träning funkar lika bra som något annat. En kvällspromenad, eller på lunchpausen är utmärkt. Eller till och från jobbet. Jogging när det blir lite varmare.
4. Skippa allt som innehåller vetemjöl och socker. Läs på innehållsförteckningen. Och öka hellre protein och fettandelen.

Med dessa enkla knep kommer du väldigt långt. Du har ju utmärkta grundförutsättningar och då brukar det gå ännu bättre!

Fight on, girl!

Ola Lauritzson sa...

@Suzan, tack för kommentaren - som dock känns lite konstig just i inlägget där jag visar en gammal bild när jag var överviktig. Men du kanske var ironisk, haha!

Ola Lauritzson sa...

@Sari, kul att du gillar boken! Alltid roligt att höra!

Anonym sa...

Du är betydligt rundare i ansiktet på bilden...det verkar oftast vara där man snabbast ser viktuppgång eller -nedgång. Vilken skillnad jmf med idag...idag ser du ut som en reklampelare för hälsokostprodukter!

Jag känner igen det du skriver om att undvika kameran...det är som om man kan lura sig själv ända tills man ser foton, och då går det liksom inte längre...redan efter att ha gått ner hälften av mitt mål (10 kg) med hjälp av GI Viktkoll har jag slutat gå omvägar så fort jag ser en kamera. En befrielse, även om jag aldrig kommer att bli någon linslus!

Susanne

Anonym sa...

Hej Ola,

En tilläggsfråga ang mjöl. Jag undviker konsekvent allt vetemjöl och har dragit ned dramatiskt på allt vad kolhydrater heter - mina dagliga kh-källor utgörs numera av bär, frukt (max 3/dag, jag tränar en hel del så det funkar), massor av grönsaker och 30 g (en näve) blandade nötter och mandlar. Det funkar jättebra för mättnad och viktnedgång (-1 kg/vecka) i kombination med mycket protein och en del fett.


Men någon enstaka gång kan jag sakna pasta, och jag undrar om det är bättre att välja glutenfri pasta (jag hittade en i hälsokosten som är gjord på majs- och kikärtsmjöl), eller om det är lika illa som vanlig pasta gjord på vetemjöl? Kh-mängden är densamma, men jag har fått för mig att vetemjöl är särskilt dåligt för blodsockret? Jag har blivit lite besviken på s.k. fullkornspasta som ofta innehåller mest vetemjöl om man lusläser innehållsförteckningen. Jag vet att det är bäst att helt ta bort pasta, men om man vill äta den någon enstaka gång (i mindre mängd), finns det då någon sort du särskilt rekommenderar? Jag har läst att det även finns proteinpasta och undrar om det är bättre eller bara LÅTER bättre?

Tack på förhand.
M v h

Susanne

Anonym sa...

Tack Ola för dina tips, allt med GI är väldigt nytt för mig eftersom jag började för 2v sedan. Det är också så intressant att du kan löpa så som du gör utan kolhydrater, när jag tränade på elitnivå - då var det kolhydrater som var viktigt inför loppen, och då vi simmade ca 6h/dag + att jag sprang ca 8km/kväll som tillägg, tänkte jag aldrig på vad jag åt, jag såg ut som ett tuggat sugrör ändå! Men under min graviditet förändrades jag, jag gick upp ca 20 kg och sedan ner men nu väger jag alltså 9 kg mer än jag gjorde innan jag blev gravid och de kilona biter sig fast och vill inte släppa. Alla verkar tro att bara tjocka mår dåligt men att ha varit väldigt smal och sedan sakta bli ganska normalviktig har varit en jätteomställning för min identitet och jag känner mig oftast oerhört tjock och tung trots att jag ser att jag är rätt smal. Känner mig som en elefant oavsett situation. Välter saker i affärer och gråter i provrum, och detta trots att folk blir arga när jag pratar så om mig själv, för de säger att "men du är ju nästan perfekt, vissa skulle dö för din kropp!" Men allt med vikt är ju så upplevelsestyrt, det har inte så mycket med logik att göra tror jag- den största delen av mitt liv hade en helt annan kropp och kondition än jag har nu och jag känner inte igen den här personen i spegeln. Det är ju en 60årig slapp tant som står där i spegeln, inte mitt egentliga 31åriga jag, var tog hon vägen? Jag ser inte ut som jag trodde att jag skulle göra vid den här åldern. Men jag ska gå på dina tips, och kanske blir det bättre framåt, tusen tack för din blogg, den hjälper många! //Maria

Helene sa...

Hej klart det syns, du är ju så mycket snyggare idag!!

jag har gett upp totalt, inte bra, jag var ju med i Expressen för snart ett år sedan i GI-bilagan, jag har tränat 4-5 ggr/veckan och ändrar mitt program var 3:e månad ungefär, äter GI men har nu börjat gå upp stadigt, blir så j........a arg att jag nu släppt allt och det var ju smart, direkt 3 kg upp på några veckor men psyket orkar inte kämpa längre. Hade fortfarande 4 irriterande kg efter artikeln till målet och nu kommer jag väl aldrig dit.
Råd? tips?

Ola Lauritzson sa...

Susanne ang pasta: Du har rätt i att fullkornspasta inte är lika bra som det låter. GI-mässigt är det väldigt liten skillnad. Ska du vara riktigt strikt är bovetepasta och quinoapasta bland de bättre. Liksom vissa proteinberikade pastasorter. Men samtidigt tycker jag inte du ska slå knut på dig själv. Om du verkligen vill ha pasta så ta det, men se pastan som tillbehör och håll dig till 1 dl eller så.

Ola Lauritzson sa...

@Maria: kroppsuppfattningen sitter ofta i huvudet, precis som du säger. När det gäller hård träning så brukar jag inte rekommendera strikt lågkolhydratskost även om en del elitidrottare faktiskt följer det nu (ex skidåkaren Ferry). Det viktigaste för dig är att hitta en balans i maten och träningen. Och arbeta på din självkänsla. Låter mer som att dina utmaningar ligger där in i själva midjemåttet.

Ola Lauritzson sa...

Helene, det låter ju inte något vidare att du "helt gett upp". Målsättningen är att den tuffa GI-fasen ska bli en introduktion till en mer balanserad kost som du kan följa på lång sikt utan att känna att du gör en massa uppoffringar (vet att det låter enklare än vad det är). Men tänk på att även mindre ändringar gör stor skillnad på lång sikt. Att ta bort alla livsmedel som innehåller vetemjöl och socker är t ex en bra regel - som inte heller känns allt för svår att följa.

Helene sa...

Jag har inte ätit något vitt på 3 år nu, äter max 20 g kolhydrater om dagen i form av ev en finn crisp eller havregrynsgröt that's it. Har inget mer att ta bort.

Ja vad gör man det är ju hopplöst när man äter och tränar och allt känns rätt men det går åt fel håll. SKriver upp allt i matdagboken.se så jag har bra koll och får träningsupplägg från PT Olga Rönnberg.

Men vad? är fel.

Anonym sa...

Hej, jag med självkänslan igen! Jag tycker att du ser trevlig ut på din "14kg tyngre" bild. Många gånger tycker jag att stora män inger en väldig trygghet, ungefär som Beppe Wolgers! Men jag förstår att det är skönare att vara lätt och smidig. Jag beundrar verkligen alla som är stora och lyckas gå ned, själv har jag bara några kilo från idealvikten, men jag undrar vad är en idealvikt egentligen, är det inte lätt att hela tiden bara vilja gå ner, ner tills man nästan är sjuk? Hur sätter du din gräns, är det inte lätt att bli lite besatt? Att jaga en slags perfektion, och vad gör man om självkänslan är kopplad till vikten men den ändå aldrig blir bättre, hur smal man än är? Maria

Anonym sa...

Maria,

Intressant kommentar! Jag läste nyligen att det ofta finns en skillnad mellan den vikt vi anser att vi borde ha (önskevikt) och den vikt kroppen anser att vi borde ha. Det är därför vi aldrig blir nöjda utan hela tiden tänjer på gränserna. "Bara ett kilo till", "jag borde nog gå ner fem kilo till". Men när kroppen anser att vi väger det vi bör väga slår den till bromsarna och det gör det mycket svårare att gå ner. Ibland ser man frågor från personer som är normalviktiga enligt alla normer och som undrar varför de inte går ner i vikt...jag tror att man måste inse att den vikt man skulle vilja ha inte alltid är realistisk eller ens önskvärd. Många jag diskuterar vikt med säger t.ex. att de måste ner till den vikt de hade i gymnasiet, men jag tror personligen att efter 40 är det väldigt svårt att gå ner till den vikten igen. Ämnesomsättningen ändras med åren i och med att hormonproduktionen sjunker, och även personer som är lyckliga nog att väga exakt vad de vägde som tonåringar upptäcker att fettet omfördelas så att kroppen ser annorlunda ut än den gjord i 20-årsåldern.

En annan fråga som jag kämpar med är VAD som ska avgöra normalvikt - BMI (men då kan en kroppsbyggare utan ett uns fett få ett abnormt högt BMI utan att vara det minsta överviktig - när jag gick från att vara soffpotatis till att träna regelbundet gick jag upp nästan 3 kg vilket höjde mitt BMI, samtidigt som jag såg smalare ut), midjemått (men en vältränad person får väl automatiskt mindre midjemått än en otränad utan att det säger något om huruvida vikten är hälsosam eller inte?), höftmått eller något annat? Ola, har du som proffs några teorier om detta?

Susanne